Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grundläggaren af en rationel etik är Sokrates. Då han
lärde, att dygden är vetande, afsåg han dermed, att
menniskans förnuft är den enda normen för det rigtiga handlandet.
I och för detta handlande bör menniskan aktualisera det
vetande om det rätta, som de potentia finnes i hennes själ,
hvilket förfaringssätt åskådliggöres i den platonska dialogen
Menon, genom att användas på ett annat område — det
matematiska. Grunden till den potentiela närvaron af ett
sådant vetande i själen ligger i dess »gudaartade» natur:
»Menniskans själ deltager, om något annat, i det gudomliga»
Xen. Mem. IV 3, 14.
Denna rationalistiska etik utfördes närmare af Sokrates
lärjunge Plato. Denne grundade en etik på ett utfördt
teoretiskt system; den sanna verkligheten utgöres af osinliga
substanser, idéer eller begrepp. Dessas verklighet bevisas derur,
att de såsom innehållet i den enda sanna kunskapsformen —
vetandet — måste ega bestånd i och för sig sjelfva. Enligt
denna Platos utgångspunkt kom sinneverlden, som såsom
sådan icke kunde blifva föremål för vetande, att förlora all
realitet och vara endast genom deltagande i idéerna. Denna
primära monistiska ståndpunkt nödgades han dock att
sedermera modifiera. På grund af vissa brister i idéläran
blef det för honom omöjligt att förklara den ändliga verldens
tillvaro. Under antagande deraf, att denna är ett blott sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
