Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - A. Förberedande undersökningar med afseende å det varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
vande niellau realism och idealism, mellan det enskildas och
allmännas substantialitet, frågas, om då Aristoteles verkligen
icke gjort något försök att lösa svårigheten. Det är apriori
sannolikt, att han icke kunnat lemna den utan åtminstone
ett försök att lösa den. Det skulle kunna vara en
möjlighet, att han liksom Hegel ansåge motsägelsen vara ett
vä-sendtligt moment i filosofin, men alldeles tvärtom uppställer
Aristoteles’) såsom iden säkraste principen, hvilken är
nödvändig för den, som känner hvad som helst», motsägelse
-lagen, enligt hvilken motsägelse är omöjlig. Om derför
Hey der2) talar om det såsom bevis på storhet och kraft i
lifvet och täukandet att kunna herbergera motsägelsen utan
att derför hämmas eller försvagas i dåd eller tankekraft, så
är detta visserligen sant, men kan icke gälla om Aristoteles,
tv sådana »geistige Grössen» måste tänkas ega såsom sin
öfvertygelse, att motsägelsen i lifvet och tänkandet är
olösbar och derför konstant, då deremot Aristoteles uppställer
motsägelse- eller identitetslagen såsom sin filosofis princip.
Detta resonnement bevisar naturligtvis ej, att
Aristotele-verkliyen lyckats lösa motsägelsen, utan antagligheten deraf,
att han för sig sjelf kommit till insigt om dess lösbarhet
Aristoteles angifver såsom förklaringsgrund för sin metod
att uppställa aporier, att det är lämpligt att uppställa
problemet för dem, som vilja lösa det3), och vidare, att aporieit
är nyttig för att kunna döma. rätt emellan de olika
rättsanspråken4). I fall detta har någon mening med sig, måste
det innebära, att aporin verkligen är möjlig att lösa.
Alldeles tydligt uttalar han detta, då han, efter andragande af
hufvudaporin såsom resultatet af den 7:de bokens
föregående undersökningar, säger: »Det, som säges, skall mera
vara tydligt af det efterföljande»3). Att således Aristoteles
’) Met. IV, 3. J) Sid. 180. 3) Met. Ill, 1. (i böljan).
’) § 5. ») Met. VII, 13. fin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
