Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
blifvandet eller förändringen öfverhufvud förblifver materien,
men bristen försvinner. Den är således icke en väsendtlig
bestämning hos materien1). Deraf följer såsom konsekvens,
att materien visserligen är negationens och motsatsens
princip och dermed ock tillfällighetens2), men sjelf ej är ren
negation eller motsats (mot formen) eller tillfällighet.
Derigenom kommer den polaritet, som utmärkte form och
materia, väsende och tillfälligt, i den föregående
undersökningen, att i någon mån bortfalla.
Denna modifikation framträder ock från en annan
synpunkt — från formens. Sista kapitlet i 7:de boken och
förnämsta delen af 8:de boken betrakta nemligen formen på
ett sätt, som ställer dess förhållande till materien i klar
belysning. Substansens begrepp undersökes på det förra stället
och fattas såsom princip och orsak. Den anger efter
aristo-teliskt språkbruk, genom hvad en bestämning finnes hos
något3). Detta förklaras vidare så, att den är orsaken till
en viss beskaffenhet hos materien. Hvarigenom är detta
hus? Svar: genom husets begrepp. I allmänhet taget är
orsaken formen eller väsensbegreppet, som således är
substansen. Formen är nemligen det, hvarigenom det
sammansatta är ett och helt, eller det baud, som sammanhåller de
olika stoffen till ett helt. I köttet är formen det, som
sammanhåller stoffen till ett helt med den beskaffenhet, som
kött eger. Sjelf kan den icke vara stoff, ty det skulle då
äter erfordras ett band mellan detta stoff och de andra
stoffen och så i det oändliga4). Af dessa bestämningar
’) Jmfr Phys. I, 9, der det fastställes såsom skilnad mellan den
platonska och den aristoteliska uppfattningen af materien, att den
senare ej antager, att privationen är materiens egentliga väsen, utan
endast finnes χατά ανμβίβηχόζ hos materien, då deremot den förra
likställer materien med det icke varande.
J) Met. VI, 2. § 19. 3) Met. VII, 17. § 8.
’) § 14 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
