Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
liga ting ined bestämda egenskaper är ändamålet för det
möjliga. Det verkliga seendet är synförmågans ändamål’).
Det är ock i förhållande till det möjliga den verkande
orsaken. Dock är då att märka, att det verkande endast till
arten är det samma som det möjligas verklighet, ej
numeriskt Den menniska, som verkar fröet till en annan
menniska, är ej numeriskt identisk med denna menniska,
endast till arten2). Derför kan endast analogivis den
verkande orsaken sägas vara det verkliga i anseende till sitt
objekt såsom det möjliga: de öfre stjernsfererne i förhållande
till de lägre3), det manliga till det kvinliga4) o. s. v. —
Sammanfattas nu det resultat, till hvilket undersökningen
kommit i afseende på »verkligheten», är denna å ena sidan
det allmänna artbegreppet, som på grund deraf, att det
innehåller materiella bestämningar — köttets artbegrepp är den
sammansättning, som finnes mellan dess materiella delar —
fordrar en närmare bestämdhet i det individuella tinget
och således icke är det rent allmänna, a andra sidan detta
särskilda ting, som icke är till alla sina delar ett särskildt,
utan hvars bestämdhet är en allmän nemligen
formbestämdheten: det särskilda köttets bestämdhet är den
sammansättning, som är gemensam for allt kött. Det verkliga är
således såväl det allmänna som det enskilda, hvilka slå öfver
i och forutsätta hvarandra.
Till ytterligare belysning af detta forhållande torde det
vara skäl att undersöka det organ, hvarmed menniskan
uppfattar det verkliga särskilda tinget: varseblifningenä). Denna
definieras af Aristoteles såsom det, som är skickligt att
upptaga de sinliga formerna (»rü αίαΰητά εϊάψ) utan materialet6).
’) Μ et. IX, 8 § 15. J) § 15.
3) De Cælo IV, 4. 310, b, 14. 4) Gen. An. II. 1. 372, a, 3.
·) De An. II, 5, 417, b, 22. Jmfr Anal. post. I. 2, 71, b, 33;
Anal. pr. I, 27. 43, a. 27; Het. VII, 15 § 3.
") De An. II, 12, 4 24, a, 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
