Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som det verkliga bragt till slut. Det har visat sig, att den
är såväl det allmänna som det särskilda, och att ingendera
af dessa sidor finnas åtskilda hvar för sig. Återstår nu
undersökningen af materien såsom verklighetens andra sida.
Sedan Aristoteles (i den 8:de boken) framstält det
aktuella såsom »sista differensen» i tingen och dermed förklarat,
att formen är aldrig verklig såsom det rent allmänna och
nödvändiga, utan alltid förknippad med sinlig bestämdhet,
öfvergår han till att visa, att för en sådan form ej
materien kan vara likgiltig. »Det är uppenbart af detta, att
verkligheten är eu för ett stoff, en för ett annat, ty för
somligt sammansättning, för annat blandning, för annat (stoff)
något annat af det sagda»’). Derför, fortsätter Aristoteles,
är stoffet af vigt vid bestämmandet af ett tings begrepp.
Då formen kommer att innehålla det allmänna för ett [-sin-]igt,-] {+sin-
]igt,+} är det tydligt, att det förra blir bestämdt af det
senares beskaffenhet. Materien representerar nemligen det
möjliga i förhållande till formen såsom det verkliga. Ett
sådant möjligt är nödvändigt, ty formen, emedan den ej är
ren form, fordrar, såsom förut blifvit visadt, en närmare
sinlig bestämdhet. Det, som gifver denna närmare
bestämdhet, är den »särskilda materien». Om det också fiunes ett
första stoff, hvarur allt blifver, så gifves det dock ett, som
är eget för hvart och ett. »Man kan ej göra eu såg af ull
eller ved»2). Detta närmaste stoff kallas på ett annat ställe
»det yttersta stoffet» i motsats mot det första3). Dermed
har Aristoteles betydligt modifierat sitt begrepp om
materien; under det att den förut betydde det i sig
bestämnings-lösa, mot formen rent motsatta, betecknar den nil en viss
bestämd möjlighet och är endast gradskild från formen. Ännu
starkare framträder detta förhållande, om Aristoteles kallar
’) Met. VIII, 2. § 14. 2) Met. VIII, 4 i början.
3) VIII, 6. § 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
