Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
själen vara kroppens ändamål ’). Huru den kan sägas vara
detta, framgår ur den föregående undersökningen, enligt
hvilken ett tings begrepp är dess ändamål. Slutligen säges
själen vara sjelfva livsprincipen i kroppen2), hvilken
bestämning också följer ur dess egenskap att vara kroppens
väsensbegrepp. Af alla dessa bestämningar följer, hvad som
ofvan blifvit vidrördt, att själen icke är skild från kroppen
såsom ett annat ting, så att det lefvande väsendet vore en
sammansättning af själ och kropp, utan själen är kroppens
realgrund3) eller det, hvarigenom kroppen är ett visst ting4).
Om nu resultatet af undersökningen sammanfattas, synes,
att själen är den organiska kroppens begrepp, aktualitet,
ändamål och princip. Den organiska kroppen är själens
egendomliga materia. Såsom begrepp af en viss kropp har
själen tillfälliga och sinliga bestämningar, är ej ren form och
tinnes derför endast i det särskilda materiella, i en särskild
kropp, hvarigenom begreppet erhåller en särskild närmare
tillfällig bestämdhet; det lefvande, verkande väsendet är det
fullt verkliga, och själen är endast den första entelechin d.
v. s. en möjlighet. Således bekräftas här det förut
uppvisade, att verkligheten af Aristoteles tages i två betydelser:
begreppet — som kallas första entelechi — och det
verkliga särskilda tinget. För hvarje bestämning, som detta
särskilda ting har, ligger formbestämdheten till grund.
Själen är orsaken till all bestämdhet, som det lefvandet
väsendet har. »Für den Leib abgesehen von ihr bleibt nichts
iibrig als der Gedanke des möglichen Andersseins»5). Det
allmänna bestämmer fullkomligt det individuella. Då infinner
sig den svårigheten, att det individuella, hvari det allmänna
’) De An. II, 4. 416, b, 16; Part. Απ. I, 5, 646, b, 14.
De An. II, 2. 414, a, 12. ») De An. II, 4. 416, b, 7.
’) II, 1. 412, b, 8.
’) Hertling, Mat. und Form, sid. 129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
