Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Dess första bestämningar äro dess fullkomliga
verklighet, oförgänglighet och substantialitet’). Vidare finnes ingen
möjlighet till annorvara d. v. s. det är alltigenom
nödvändigt2). Dessa bestämningar följa derur, att det är den rena
form, som icke vidare kan vara materia, hvilken fordrades
för att begränsa utvecklingeil. Den är derför icke ett
resultat af denna, utan i stället dess förutsättning. Dä
Speu-sippus och pytagoréerna antogo, att det fullkomliga ej var
i början (af utvecklingen), utan i slutet, förbisågo de, att
för all utveckling ett fulländadt måste ligga till grund,
en menniska måste finnas före fröet3). Den rena
verkligheten är såsom sådan det högsta ändamålet. »Det finnes
nemligen ändamål i det orörda». »Ty tvåfaldigt är
ändamålet, — det absoluta, som är ändamål i sig sjelft, och det
relativa, som är ändamål endast för något — af -hvilka det
ena är, det andra icke är»4). Den är det i sig fullt
verkliga ändamålet, hvilket allt annat sträfvar att förverkliga för
sig sjelft. Men det måste också sägas, hvad denna
verklighet är, hvad som konstituerar dess väsen. Den är, säger
Aristoteles, tänkandet, som är i och för sig sjelft af det i
och för sig sjelft bästa5). Hvarför finner då Aristoteles det
’) Met. XII, 7. § 2. J) p. a. s. § 10. 3) § 19 och 20.
4) § 7. Att detta svåra ställe är rigtigt tolkadt, visar
jemförelsen med parallelställen. De An. II, 4. 415. b, 2. »Ändamålet är af två
slag: det, som är eftersträfvansvärdt i sig sjelft (rö ob tvtxa ov), och
det, som är eftersträfvansvärdt för någon» (το ov tvtxa φ) (det förra
fullkomligheten i sig sjelf, det senare ett väsendes fullkomnande.
Sim-plicius De An. 130 b.); Pbys. II, 2, 194, a, 35. Läkareverksamhsten
har till ändamål dels helsan i sig sjelf dels tillfrisknandet af den sjuke.
Schwegler Arist. Met. IY, 263 har felaktigt hänfört gudomligheten till den
senare kategorien; gudomligheten är det i sig goda, ej det relativt
godo, jmfr Brentano Die Psychoiogi des Aristoteles sid. 241 och Eth.
Eud. VII, 15. 1249, a, 21. På det senare stället säges gudomligheten
vara det öfverordnade ändamålet och förnuftets förverkligande
ändamålet för oss; jmfr. Zeller p. a. s. II, 2, 877.
») Met. XII, 7, § 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
