Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
står i själen ett allmänt utom de särskilda1). Dermed har
Aristoteles betecknat den sida af varseblifningen, hvarigenom
den går på det allmänna och uttrycker en själens aktivitet
Genom att själen fasthåller det allmänna, upphör vexlingen
och tillfälligheten, som låg i den omedelbara varseblifningen,
och det bildar sig ett system af högre och lägre
föreställningar, likasom när någon vid en vändning i striden håller
stånd och efterföljes häri af hela hären ända till dess
anförare’-). Hvad som här är att fasthålla, är, att Aristoteles
i sjelfva verket ej på något sätt gått utom varseblifningens
råmärken. Induktionen och erfarenheten öfverhufvud komma
ej till stånd genom tänkandet, utan »varseblifningen verkar
det allmänna»3). Detta framgår äfven oförtydbar! af alla de
ställen, der Aristoteles motsätter induktionen mot det strängt
formella tänkandet, slutledningen eller beviset4). »l’å visst
sätt är induktionen motsatt mot slutet, tv detta visar genom
medeltermen det yttre för det tredje; den förra deremot
genom det tredje (det särskilda) det yttre för medeltermen»"’).
Induktionen har afseende på det, som är mera bekant för
oss d. v. s. det varseblifna, slutledningen deremot det i sig
sjelft mera bekanta d. v. s. det allmänna begreppet6). Deraf
framgår, att det allmänna, som är induktionens resultat, icke
är ett allmänt begrepp i den egentliga betydelsen, utan
endast en allmän föreställning (ett φάντασμα)’). Erfarenhets-
■) Ad. post. II, 19. 100, a, 7. 2) a, 11 ff.
3) 100, b, 4. Då Trendelenburg, Elementa log. Arist. s. 150
anser, att skiljandet af det allmänna sker genom tänkandet, strider
detta således mot det i grundtexten förekommande. Heyder sid. 228
är i detta hänseende sväfvande.
4) Anal. post. 1, 1. 71, a, 1: II, 5. 91, b, 33. »Induktionen är
måhända ej bevis, men dock ett tydliggörande.» An. pr. II. 23. €8,
b, 14. K.th. Eud. II, 3. 1139, b, 26.
") An. pr. II, 23. 68, b, 30 ff.
’) An. post. I, 3. 72, b, 25 ff.
Jmfr Kämpe, die Erkenntnisstheori des Aristoteles, sid. 1 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
