Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
i det särskilda. För att derför kunskap skall vara möjlig,
måste cirkeln brytas, och det måste uppvisas en kunskap om
det rent allmänna och nödvändiga, som kan sättas såsom
det särskilda tillfälligas grund. Det måste ock sökas ett
organ, hvarigenom uppfattningen af detta och således vetande
af erfarenheten är möjligt. Detta organ är for Aristoteles
förnuftet (ΐ’οϋς), som är »det, hvarigenom själen reflekterar
och antager»’). För att detta skall kunna uttrycka ett brott
ur den nämda cirkeln, fordras, att det gifver en
verksamhet, hvilken är höjd öfver den själs verksamhet, som
ej är möjlig utan intryck. Enligt det ofvan framstälda
begreppet af själen är den verksam endast genom att
mottaga intryck från kroppen. Hvarje tillstånd i själen var ej
eget för denna, utan gemensamt för den och kroppen. För
att derför förnuftet skall kunna fylla fordringarna, som
ställas på en sjelfverksamhet (ενέργεια di’ ttvcov), måste det
tänkas såsom skiljdt från kroppen och dess tillstånd måste
fattas såsom for själen egna. Just detta uttrycker också
Aristoteles såsom de mest specifika egenskaperna hos
förnuftet. Det säges vara frånskiljdt (χωριστός) från
kroppen2). Dess tillstånd äro för själen egendomliga3). Det är
»något gudomligt och utan emottaglighet for lidande»4).
»Dess natur är ej någon annan än det möjliga.» »Det är
intet af det varande aktuelt torr, än det tänker. Derför är
det ej heller rigtigt, att det är blandadt med kroppen, tv det
skulle då blifva på något sätt beskaffadt, varmt eller kallt»5).
De senare orden innebära, att förnuftet inåste tänkas fritt
från hvarje sinlig bestämdhet och såsom fullkomligt rent
■) De An. 111, 4. 429, a. 23.
II, 2. 413, b, 26; II, 1. 413, a, 4; 1, 5. 411, b, 18; III, S.
430, a, 17.
’) I, 1. 402, a, 9; 403, a, 3 ff.
4) 408, b, 29; Gen. an. II, 3. 736, b, 8; Sic. Etb. X, 7. 1177, b, 30.
’) De An. III, 4. 429, a, 20 ff. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
