Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> 85
traktas såsom empirism. Liksom förnuftet visade sig vara
én bc\k, i hvilken intet är skrifvet, således ren form, är också
det goda såsom sådant en form, som är utan innehåll.
Men detta är endast den ena sidan hos det goda. Den
andra är den, att det är »orördt». Detta utföres så, att det
säges vara det fulläudade (rö ιέλειον) och, om det finnes
Hera, det mest fulländade. Men mest fulländadt är det, som
eftersträfvas for sin egen skull. »Men sådan tyckes mest
lycksaligheten vara»’). -Detsamma synes framgå ur
sjelf-tillräckligheten, ty det fulländade goda är sjelftillräckligt
(avtaqxeg). Men det sjelftillräckliga antaga vi det vara, som
ensamt i sig gifver lifvet värde och icke behöfver något.
Sådant tro vi lycksaligheten vara»2). Från denna synpunkt
är det goda lycksaligheten såsom det fulländade och
sjelftillräckliga, bestämningar, som Aristoteles upptagit från Plato·1).
Här tyckes det åter, som om Aristoteles antoge ett godt
i sig sjelft, som bestämde menniskan till handlande. Genom
att fatta lycksaligheten såsom ett fulländadt och
sjelftillräckligt godt har han uppstält idéen om ett obetingadt godt
och tyckes sålunda inkonsekvent dragit sig tillbaka till den
kritiserade platonska idéen af det goda. Men skilnaden är
tydlig och klar: under det att det godas idé är i och för
-ig oberoende af menniskans handlande, är lycksaligheten
hos Aristoteles endast i och genom detta handlande, är icke
en förebild, utan ett resultat. Om menniskan gör det for
henne goda, vinner hon lycksaligheten. Icke desto mindre
måste erkännas, att Aristoteles i begreppet om
lycksaligheten såsom ett sjelftillräckligt och fulländadt godt i formelt
hänseende uppställt eu rationalistisk, etisk princip. Den
-inliga lycksaligheten kan nemligen icke vara ett fulländadt
och sjelftillräckligt godt, utan den är helt och hållet bero-
’) Ni c. Eth. I, 7. 1097, a, 28 ff.; jmfr X. 6 i början.
!) I, 7. 1097, b, 6. ’) Phil. 20 D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
