Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
är en tillsats, som har sin rot i hans objektiva ståndpunkt
och står i den allra närmaste förbindelse med det grekiska
uppfattningssättet af stjernornas gudomliga väsen, samt att
derför det gudomliga förnuftet i sjelfva verket endast
betecknar den objektiva sidan af det menskliga. Derför torde man
kunna påstå, att äfven här i metafysiken det egentligen är
det menskliga förnuftet, som varit hans utgångspunkt,
åtminstone i den mera praktiska betraktelsen. Men det
menskliga förnuftet eger enligt Aristoteles karakteren af att vara
på samma gång ren verklighet och ren möjlighet eller en
ren form, hvari innehållet icke är verkligt, utan skall
förverkligas. Derför är det stor skilnad i synpunkter, när
Aristoteles sätter förnuftet såsom ändamålet och Plato det
godas idé. I det förra fallet förverkligas detta ändaiual i
och för menniskan, oaktadt det i sig sjelft är ren verklighet,
endast såsom en form för ett sinligt innehåll; i det senare
förverkligas det genoin menniskans hela hängifvenhet åt det
samma.
För Aristoteles är ändamålet konkret verklighet, som
dock, för så vidt den tankes bestämma menniskans
handlande, är endast en form för detta’). Detta uttrycker tydligen
föreningen af praktisk empirism och rationalism. Nu återstår
endast att undersöka, huru Aristoteles tänkte sig denna
förening. Otvifvelaktigt torde lösningen af denna svårighet ligga
i det förhållande, som han sätter mellan begärandet och
tänkandet af förnuftet. Det begärda och det täukta är det
samma (Met. XII, 7, § 3), men princip är tänkandet (§ 4;
jmfr de öfriga uppvisade parallelställena). Derigenom att
förnuftet tankes, är det föremål för begärande. Men »i
’) »Tvifaldigt är ändamålet; det ena är, det andra är icke»,
Met. XII, 7 § 7. Vi ha ofvan uppvisat, att den rätta innebörden
af detta är, att ändamålet abeolute taget är verkligt, men relative
(för någon) är overkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
