Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
liga dygder, finnas äfven hos barn och djur och äro utan
förnuftig insigt’). De finnas i olika hänseenden hos olika
menniskor, »ty icke är den samme af naturen väl
skickad, ίνψΐ’έσταιος, till alla dygder» 2). Men hvarutinnan
bestar nu denua goda natur (tvfpvia)? Detta förklarar
Aristoteles med tydliga ord, dä han säger: »Men sträfvan efter
ändamålet är icke sjelfförvärfvad, utan bör finnas af naturen,
såsom man har svn, för så vidt man skall bedöma rätt och
taga det sant goda. Och han är af naturen god (ΐνφΐ’ής),
hos hvilken detta af naturen finnes på ett skönt sätt.» »Att
förhålla sig rigtigt och skönt i detta hänseende (med
afseende å ändamålet) är den fulländade och sant goda
naturen»3). Att vara god af naturen eller ha naturlig dygd består
sålunda i att sträfva efter det rigtiga ändamålet. Men denna
dvgd skiljer sig från den egentliga dygden (?) kvo Ca tcoeirj)
genom att vara utan förnuft. Den senare innebär nemligen
en sjelfbestämd sträfvan efter ändamålet såsom sådant och
såsom förnuftigt. I den naturliga dygden deremot är viljan
icke sjelfbestämdt rigtad pä ändamålet, såsom godt i och
för sig, utan af naturen och af inre drift utan insigt om dess
förnuftighet. Vi kunna således bestämma det goda anlaget
såsom anlag till att öfverhufvud verka ändamålsenligt, men
utan förnuftig insigt i ändamålets godhet i och för sig.
Men beskaffenheten af detta ändamålsenliga verkande
måste närmare bestämmas. Det är först och främst tydligt,
att det måste vara ett verkande, som är godt ej blott i ett
visst afseende, utan för hela menniskan, ty etiken har till
sitt föremål menniskans egendomliga verk såsom menniska4),
’) VI, 13. 1144, b, 4. Jmfr II, 1. 1103, a, 24; X, 9. 1179, b, 29.
2) VI, 13. 1144, b, 33; X, 9. 1179, b, 7.
3) III, 5. 1114, b, 6—12; jmfr VII, 8. 1151, a, 18. »Men
naturlig eller genom vana vunnen dygd består i att mena rätt med
afseende à principen», men »ändamålet är princip i handlingarna».
4) I, 7. 1097, b, 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
