Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
främst tydligt, att forståndet i förra hänseendet eller det
teoretiska d. v. s. förnuftet sensu eminenti af Aristoteles
nämnes endast i förbigående, och att det, som han
egentligen åsyftar att framställa, är detsamma i senare hänseendet.
Det säges ju om det förstånd, om hvilket här är fråga, i
början af kapitlet, att det är ined afseende å det yttersta
och särskilda och om det samma, hvarom insigten rör sig)
d. v. s. om det praktiska. Detta kan omöjligen sägas om
det teoretiska forståndet såsom egande till innehåll de orörda
principerna for alla bevis. För öfrigt har just detta och
dess betydelse strax förut blifvit undersökt, och det skulle
vara en egendomlig tavtologi, om Aristoteles nu midt inne
i framställningen af insigten återupptoge denna
undersökning. Således har man icke på något sätt rätt att öfverföra
de uttryck ί"ξις’), δνναμις, φνσιχός2) o. s. v., som
användas om forståndet här, på det teoretiska sensu eminenti,
utan man har att noga fasthålla, att det forstånd, som här
undersökes, är det, som har till innehåll det praktiska, d. v.
s. förståndet i den andra bemärkelsen. Detta gäller äfven,
om det första och det andra förståndet skulle visa sig vara
till substansen det samma, tv de äro under alla förhållanden
vidt skilda till synpunkterna. Emellertid skall äfven ett
sådant antagande visa sig ohållbart, — Först och främst
bestämmer Aristoteles det teoretiska förståndet såsom
omfattande det, som icke är möjligt att förhålla sig annorlunda,
då deremot det andra har till innehåll den rena motsatsen
och refererar sig till insigten, hvilken uttryckligen säges
tillhöra en annan själsdel än det teoretiska förståndet3).
Vidare kan icke gerna om detta förstånd (förnuftet) sägas, att
’) Såsom Zeller sid 650.
’) Eberlein sid. 33.
’) VI, 1. 1139, a, 6 ff. Eberlein söker komma ifrån denna
svårighet på ett sätt, som visar ståndpunktens svaghet, nemligen med att
hänvisa till Aristoteles vacklande terminologi i Met. I, 1 och 2, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
