Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
efter den insigtsfulle öfverlägger. Klokheten är sålunda icke
möjlig, försåvidt den icke är insigt, emedan i den allena
grundsatsen såsom sedligt skön erhåller konkretion. Λ
andra sidan är visserligen icke insigten möjlig utan klokhet,
som bildar dess sinliga ändamålsenligt bestämda material.
Detta sistnämnda förhållande har sin grund deri, att det
sedligt sköna från en synpunkt är en blott form, som
fordrar ett innehåll. — Härigenom inses till fullo insigtens
betydelse för Aristoteles. A ena sidan är den grundsats,
som i densamma har att bestämma öfverläggningen, en
klokhetsgrundsats, och dess sedliga skönhet innebär endast, att
den öfverhufvudtaget fordrar harmoni i handlandet eller
sjelfverksamhet (båda betraktade ur rent formel synpunkt);
å andra sidan är den konkret så till vida, att den fordrar,
att menniskan sätter det sedligt sköna såsom sådant (d. v.
s. såsom en konkret förnuftig verklighet) såsom ändamål.
Dessa båda synpunkter äro hos Aristoteles sammanflätade
ined hvarandra, så att klokhetsgrundsatsen icke är möjlig
utan att fattas såsom sedligt skön, emedan den endast
derigenom erhåller konkretion, och det sedligt sköna icke kan
sättas såsom ändamål utan i en klokhetsgrundsats, emedan
det i förhållande till det sinliga är en blott form. Endast
på detta sätt förklaras, huru Aristoteles kan på samma gång
förfakta, att man bör välja den rätta midten i affekter och
gerningar, emedan den bevarar och uppehåller, men
öfverdrift åt någondera sidan minskar själens aktivitet1), då den
rigtiga grundsatsen, δ όρΐϊος λόγος, är en klokhetsgrundsats,
och att man bör göra det rätta för det sedligt skönas skull
eller för handlingens egen skull med bortseende från hvad
resultat deraf blifver2), då grundsatsen är konkret och
förnuftig. Detta sammanställande af klokhet, i hvilken det
’) Se öfven sid. 123
J) VI, 12. 1144, a, IS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
