Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
erhåller derigenom viljerigtningen på densamma
sjelfbestämd-het, emedan det sedligt sköna eller förnuftet är det,
hvarigenom ett egentligt sjelf är möjligt. Derigenom kommer
motsättningen mellan grundsatsen och de lägre begären att
forsvinna, i det att den förra är konkret och de seuare ej
vidare onda, utan af sig sjelfva rigtade på det, som
grundsatsen bjuder såsom sedligt skönt. I det sedligt sköna äro
.sålunda deu högre sidan och den lägre affektiva förenade,
och ett beslut är möjligt Men deu konstanta viljerigtningen
på det, som grundsatsen bjuder såsom sedligt skönt, är etisk
dygd, och färdigheten att enligt en sedligt skön grundsats
bestämma, hvad som är rätt, är insigt. Deraf följer, att beslutet
och särskildt beslutet till sjelfbeherskning är möjligt genom
föreningen af etisk dygd och insigt i det sedligt sköna såsom
konkret. I denna förening är nemligen motsättningen mellan
det högre, grundsatsen, och det lägre, begäret, bortfallen, så att
den förra bestämmer fullständigt det senare, som med frihet rig
tar sig på densamma’), och insigten, som representerar det
högre, grundsatsen, och den etiska dygden, som betecknar
begärets rigtning på densamma, äro så sammanflätade med
hvarandra, att den ena icke är möjlig utan den andra ’-). Enheten
kallas sedlig karakter, o σπουδαίος ’·’). Derför är det hos Aristo-
’) Aristoteles framhåller ofta, att hos den dygdige begären ieke
äro onda. VII, 9. 1151, b, 34. 3.; jmfr VII, 2. 1146, a, 9 och X, 8.
1178, b, 16, och att han känner lust vid att handla sedligt, II, 3. 1104,
b, 6. Striden mellan det högre och det lägre har här upphört,
emedan det sedligt sköna är angenämt; jmfr II, 3. 1104, b, 30 och Zeller
II, 2. 627.
2) VI, 13, 1144, b, 30. SjjXov ovv ίχ των είρημένων ότι οι χ οίον
τε άγα&όν είναι χνρίωί αν εν φρονήοεω5, οίδε φρόνιμον ανεν της ij&tx^s
αρετής-, jmfr Χ, 8. 1178, a, 16.
3) Att ο σπονόαΐοι hos Aristoteles uttrycker föreningen af etisk
dygd och insigt, synes af de ställen, på hvilka Aristoteles använder
detta uttryck (se ofvan sid. 176 a. I), och särskildt deraf, att det
säges om den, som afgör deröfver, hvad det sant goda är (X, 5. 1176,
a, 15 m. fi. st.), och således är ineigtsfull, och på andra ställen
betecknar den, som har etisk dygd (t. ex. VI, 12. 1143, b, 29).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
