Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället för den föregående uppfattningen af det rätta, enligt
hvilken detta består i ett på instinkt grundadt, harmoniskt
lif, i öfverensstämmelse med de eviga lagar, som blifvit
menniskorna gifna, utan insigt eller vetande om, hvarför dessa
lagar äro de rigtiga[1], sattes förnuftet eller vetandet såsom
den enda rigtiga normen for menniskans handlande.
Aristoteles intager i dessa båda hänseenden en
förmedlande ställning. Likt de äldre grekiska filosoferna fasthåller
han vid den sinliga verldens realitet och förnekar tillvaron
af en ideal försigvarande verld (förnuftet är i förhållande
till det sinliga en blott form), men söker å andra sidan
att bibehålla det platonska åskådningssättet, enligt hvilket
förnuftet är det reala, genom hvilket den sinliga verlden eger
realitet. Så söker han ock i etiken förena den försokratiska
etiska ståndpunkten med den platonska. Han framhåller
nemligen tvenne sidor hos dygden. Den är från en
synpunkt en oreflekterad, på naturanlag och vana grundad
färdighet att föra ett harmoniskt lif, förenad med en naturlig
klokhet, men från en annan synpunkt en konstant
viljerigtning på det sedligt sköna såsom konkret, grundad på insigt
i detsammas natur. På hvad sätt Aristoteles sökt och i
hvad mån han lyckats förena till ett helt empiristiska och
rationalistiska synpunkter, bör hafva framgått ur den gjorda
framställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
