Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erfarenheter från Nordamerika angående armerade betongkonstruktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalifornien som i de östra staterna, dit han för några år sedan
förlade sin verksamhet.
Såsom armering betjänar sig Ransome af fyrkantiga järn,
som blifvit utsatta för kallvridning. Denna kallvridning, som
i regel sker på arbetsplatsen, har till afsikt, dels att genom
deformering af järnen åstadkomma rent mekanisk förbindelse
mellan järnet och betongen, dels att genom den härdning,
som uppstår vid kallvridningen af järnet, höja dess
elasticitetsgräns. Slutligen har äfven anförts, att vid själfva
kallvridningen hållfastheten af hvarje järn blifver profvad, och att
därigenom en viss garanti mot dåligt material vinnes.
Å andra sidan skulle kunna anföras, dels att ökad
elasticitetsgräns icke är odeladt fördelaktig, då sprödheten och
svårigheten att böja järnet därigenom blifver betydligt större, dels
torde det vara tvifvelaktigt, om deformeringen af järnet är af
något verkligt värde. Åtminstone anser man i Europa, att
adhesionen mellan järn och betong är fullt tillräcklig för att
utveckla järnets hållfasthet, och att därför mekaniskt ingrepp
mellan järn och betong icke skulle vara nödvändigt. I
Amerika är man emellertid af motsatt åsikt, och Ransomes idé att
till betong använda deformerade järn har därför vunnit anklang.
Det finnes därstädes i marknaden ett 20-tal dylika järn, hvilka
som regel säljas till ett pris, hvilket med 20 % öfverstiger priset
på rundjärn eller fyrkantjärn. Dessa järn skilja sig ganska
litet ifrån hvarandra, och äfven om man måste anse det som
en öppen fråga, huruvida mekaniskt ingrepp mellan järn och
betong är önskvärdt, så torde de flesta hafva tillkommit mera
med reklamsyfte än på grund af några väsentliga fördelar hos
uppfinningarna ifråga. En verkligt ny princip representeras
däremot af Kahns diagonaljärn. Som synes af fig. 1 utgöres
detta af ett fyrkantjärn, hvilket i två motstående hörn är
försedd med utstickande flänsar. Dessa flänsar kunna om så
önskas uppvikas på så sätt, att diagonaler uppstå, hvilka bilda
en vinkel af 45° med hufvudarmeringen, och hvilka nedtill
äro fast förbundna med densamma.
Det är en känd sak, att betongbalkar med endast
horisontell armering vid belastning till brott icke brista genom
armeringens afslitning utan genom sprickor, som uppstå i
betongen. För att afhjälpa detta förhållande har Hennebique
och andra konstruktörer betjänat sig af lösa vertikala byglar,
hvilka inlagts i lifvet af balken, för att därigenom stärka
betongens hållfasthet mot skjufpåkänningar. De spänningar,
hvilka förorsaka sprickbildning i en betongbalk, äro emellertid
strängt taget icke skjufspänningar. Det är ju en af den
teoretiska mekanikens principer, att, hvarhelst skjufkrafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
