Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armeniernas fruktansvärda läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intelligentaste, kunnigaste och driftigaste undersåtar, var
endast att bli jämnställda politiskt med
turkarna själva — en jämnställdhet, som
turkarna ur civilisationssynpunkt endast kunnat
vinna på.
I den turkiska reaktionen, som emellertid med
1870-talet och Abdul-Hamid åter träder i kraft, ha
armenierna haft sin värsta fiende.
Vid tidpunkten för rysk-turkiska kriget 1877—78
hade ryssarna ockuperat — alldeles som nu — större
delen av Mindre Asien, och de fordrade som villkor
för utrymningen att vissa reformer skulle utlovas av
turkiska regeringen. Ett program för reorganisation
av de sex armeniska vilajeten, eller provinserna,
hade uppsatts av armeniska delegerade. En
armenisk generalguvernör begärdes och ett gendarmeri,
sammansatt dels ur det armeniska, dels också ur det
bofasta muhammedanska folkets leder — detta såsom
välbehövligt skydd mot det nomadiserande
rövarfolket kurderna, av vilka armenierna i alla tider
lidit. En generalförsamling med lika rättigheter för
muselmaner och kristna begärdes också. Några
självständighetssträvanden därutöver förekommo inte
alls. Armenierna begärde blott lagligt skydd.
Den turkiska regeringen, som fruktade att
Ryssland annars skulle behålla sin erövring, lovade
naturligtvis allt.
Men redan vid den stora kongressen i Berlin
omedelbart därpå, 1878, lyckades de turkiska sändebuden
krångla bort sakerna därhän, att Berlintraktaten (i
sin artikel 61) endast i största allmänhet begärde
”förbättringar i de provinser, som beboddes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
