Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armeniernas fruktansvärda läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvärtom samarbetade med spirande turkiska
partibildningar i samma riktning.
Men inför officiell turkisk uppfattning säger
det sig själv, att varje armenier nu alltmer började
bli liktydig med en misstänkt figur. Och
inringningen av det armeniska, socialt vaknande och så
besvärligt civilisationssträvande folket togs av den turkiska
reaktionen upp med större planmässighet än hittills.
Det första steget på den linjen blev då att
uppmuntra de så gott som fullständigt laglösa, ännu på
det mest primitiva stadium levande kurderna. De
vilda kurdiska rövarbandens hövdingar blevo nu
upphöjda till rangen av militär och deras folk
beväpnades med moderna skjutvapen, medan man
samtidigt fråntog armenierna all beväpning.
Detta måste urarta till en olidlig spänning på vissa
punkter, och detta var just precis vad den turkiska
regeringen med den habile provokatören
Abdul-Hamid i spetsen hälst av allt såg.
Åren 1893—94 bröt det så lös med oerhörda
blodbad på armenierna.
De äldre av oss minnas säkerligen att ekot därav
genljöd över hela Europa, återkallande i de ännu
äldres minne blodbaden på syrierna på 60-talet, vilka
då föranledde en fransk militär hjälpexpedition.
Under vintern 1894—95 gjorde nu också
Frankrike, jämte England och Ryssland — på Englands
initiativ — de mest bestämda föreställningar hos den
turkiska regeringen. Ett stort europeiskt upprop till
de olyckliga armeniernas hjälp undertecknades av bl.
a. Sveriges dåvarande kronprins.[1] Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
