Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armeniernas fruktansvärda läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl, två flickor. Det var en lång lista av namn,
som meddelaren ej kunde minnas.”)
Dr Niepages rapport, för att återgå till denna,
vore värd att citeras i sin helhet. Den utgör ett nobelt
aktstycke. Men det skulle föra oss för långt. Allt
jag kan säga är, att den jävar inte ett ord av
vad jag här förut sagt — tvärtom.
Dr. Niepage begär att hans stämma skall nå fram
till tyska riksdagen. ”Han nekar att tro”,
skriver han, ”att den tyska regeringen, om den haft
en fast vilja att hindra
ohyggligheterna, icke lyckats därmed.” ”Vi äro
Turkiets allierade”, säger han. ”Då fransmän, engelsmän
och ryssar nu äro utan talan, äro vi de enda som
ännu kunna ingripa”.
Dr. Niepages appell trycktes i Berlin 1916.
Vad har den tyska regeringen gjort?
Det är möjligt den gjort något. I alla händelser
vet man därom ännu denna dag intet. Absolut
tystnad råder. Och eländet fortgår.
I den svenska riksdagen framställdes i
fredags (23 mars) en interpellation angående
armenierna av detta mötes ordförande, borgmästare Carl
Lindhagen. Våga vi hoppas att den skall leda till
någonting, att den skall kunna bli ett första uppslag
till neutrala staters möjligen gemensamma
ingripande? Vågar man tro på möjligheten av
en sådan ljusning i likgiltighetens gränslösa
mörker?... Hur gärna ville man det inte!
En turkisk militärläkare av armenisk börd, dr.
Toroyan, har berättat hur han i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
