Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Skandinavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södern, och hvilken just genom sin plötslighet
mäktigare griper och hänrycker menniskan, väl äfven till
följe af de många underbara hägringar och
ljusfenomener, som Norden framter och hvarom sagan redan
klingat till Taciti öron.
Detta lugna, fasta Norden, detta vänliga,
gästfria, trofasta folk har haft sina väldiga tider, hvilkas
på engång förskräckande och förtrollande klang ännu
tonar hit ner till oss. Hvar är ej Norrmannen
besjungen och firad, denna obetvingliga jätte med det
väldiga svärdet och den korta stridsyxan, han som
utgjorde folkens bäfvan från det åttonde till det tionde
århundradet? Och Gustavernas och de Wittelbachske
Karlarnas svenskar? Dock, äfven öfver dem och deras
bedrifter har lugnet, ej glömskan, sänkt sina vingar;
nordborna hafva ändteligen genom eget förvållande, i
det Skandinaviens folk ömsesidigt söndersleto
hvarandra i afund och hat, gjort Moscoviterna stora och lärt
sig att darra för dem, som de fordom föraktade, och
de hafva nödgats till dem afstå sitt skönaste, rikaste
land vid Östersjöns östra kuster. Nu, under den sista
mansåldern, hafva de åter begynt att med längtan och
och ånger tänka på de fordna tidernas ära och makt
och att blicka besinningsfullt omkring på sina egna
och den öfriga verldens förhållanden. Icke allenast
så, att dessa folk, för att tala med Fransoserna, äro
stadda i uppmarche och fortskridande, utan norden har,
sedan det sista halfva århundradet, vunnit en
utomordentlig tillvext i folkskraft och folkmängd, och
erinrar sig ånyo med stilla värdighet sina fordna,
ärorika kämpadagar. Dessa tankar har det visserligen
aldrig uppgifvit helt och hållet; det är otroligt hvilken
lugn stolthet, en från de äldsta förfäderna ärfd
stolthet öfver det utomordentliga och oerhörda i fordna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
