Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587.
Vid Uyfuingen afskilja sig några utbildade organer från det
primitiva individet och ingå i elt nytt; vid knoppningen
nybildar sig ett individ helt och hållet genom en
utskjut-ning af det primitiva individets väfnader, utan att detta
dertill ger något af sina utbildade organer. Alla punkter af
en’ polyps yta kunna blifva utgångspunkter för knoppar, och
dessa äro bestämda för hvarje art, men i de flesta fall
belägna i polypens hufvuddel, nära den del af dess kropp, som
genom ossifikationens fortgång blir polyparium. Till läget,
kunna knopparna vara: calyculära (peristomiska), basilära och
laterala, eller sitta på gränsen mellan dessa regioner. Hos
1’rionastræa, bland Astræinæ agglomeralæ uppstå calyculära
knoppar nära randen af calyx, långt från columella. Ungen
bildar sig först på bekostnad af en del af moderdjurets theca
och sepia, men fullständigar sig snart, så alt slutligen det
sednare ej har förlorat någon af sina konstituerande delar.
Denna submarginala knoppning tillhör äfven Siderastræerna
och Thammastræerna, medan knoppningen är marginal hos
St vlocoenierna, d. v. s. att knopparna uppkomma på theca,
i föreningspunkten mellan flera calyces, hvarvid ungen
således icke lånar något af det primitiva individets calyx.
Öfverallt der knoppningen är marginal eller submarginal, äro
ränderna af calyx aldrig fria, utan polyparilerna tätt slutna
till hvarandra och förenade genom sina thecæ. Det ser
derföre ut som om det primitiva individet hade begvnt med att
drifva laterala knoppar, men de tätt sammanställda
polypariterna, i följd af stark reproduktionskraft, ej haft annan
utväg för knoppningen än genom calyces; men så är det
icke, knoppningen är vid polypariets fria kanter likaledes
calyculär, aldrig lateral. Det är den marginala och
submarginala regionen, som hos dessa former utesltilande eger
förmågan att drifva knoppar; polypariet blir derigenom massivt
och högt, och äfven bredt, då ungarna hafva elt konstant
sträfvande att, utveckla sig hufvudsakligen på yttre sidan
om moderdjurels axel. — Den marginala knoppbildningen
bildar öfvergången till den laterala, som tillkommer ett stort
antal arter. Den yttre sidan bär knoppar på olika höjder
hos olika arter; oftast sitta de i närheten af calyx och böja
sig hastigt uppåt. Det är i de flesta fall omöjligt att i elt
polyparium igenkänna det primitiva individet, emedan detta
vid en viss punkt ej mera växer, utan upphinnesaf de yngre,
och i samband härmed slår det förhållande, att det
primitiva individet vanligen drifver endast två till tre knoppar,
och upphör sedan dermed åtminstone för en tid, medan do
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
