Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lagar för förändringen - Sekundära könskaraktärer äro föränderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGAR OM FÖRÄNDRINGEN
mande blod till att underhålla benägenheten för bakslag
(atavism). Hos en ras, som icke korsats, utan i vilken båda
föräldrarna hava överlämnat några av sin gemensamma
stamforms karaktärer, torde benägenheten att återställa den
förlorade karaktären trots allt bibehållas genom varje godtyckligt
antal generationer. Om ett kännetecken, som gått förlorat hos
en ras, återvänder efter ett stort antal generationer, så är den
sannolikaste hypotesen icke den, att ett individ plötsligen
strävar tillbaka till äldre förfäder, utan den, att det
ifrågavarande kännetecknet har funnits latent och nu äntligen
under inflytande av okända gynnsamma förhållanden kommer
till genombrott. Så är det t. ex. sannolikt, att det hos
barbduvan, som endast sällan frambringar blåa fåglar, finnes en
latent strävan att frambringa blå fjäderdräkt. Osannolikheten
för att en latent böjelse skulle förärvas genom ett ändlöst
antal generationer är i och för sig icke större än det faktiska
förärvandet av ett alldeles onyttigt rudimentärt organ.
Då enligt min teori alla arter av ett släkte äro av
gemensam härkomst, så är att vänta, att de understundom variera
på analogt sätt. Dock torde sådana uteslutande genom analoga
förändringar uppkomna karaktärer endast vara av oväsentligt
slag. Ty bibehållandet av alla funktionellt väsentliga
egenskaper bestämmes av det naturliga urvalet i
överensstämmelse med arternas olika levnadssätt. Det är vidare att vänta,
att arterna av ett släkte understundom framvisa återgång till
gamla förfäders karaktärer. Då vi dock aldrig känna den
gemensamma stamformen för någon naturlig grupp, så kunna
vi icke skilja mellan bakslagskaraktärer och analoga
karaktärer. Ehuruväl det därför i naturen vanligen förblir
tvivelaktigt, vilka fall som böra betraktas såsom bakslag till gamla
stamformer och vilka såsom nya analoga förändringar, så
borde vi dock enligt min teori understundom finna, att den
förändrade avkomman till en art kan antaga karaktärer, som
redan finnas hos några andra medlemmar av samma grupp.
Detta är även utan tvivel fallet.
s9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
