Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Olika invändningar mot teorien om det naturliga urvalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ARTERNAS UPPKOMST
sorgfälligt genomläst Mivarts bok och jämfört varje del med
det, som jag sagt över samma sak, så känner jag mig mera
övertygad än någonsin om den allmänna giltigheten av de
slutsatser, till vilka jag här kommit.
De flesta (alla) av Mivarts invändningar skola i detta
arbete betraktas, eller hava redan behandlats. En sats synes
hava frapperat många läsare, nämligen den, ’att det
naturliga urvalet är otillräckligt för att förklara nyttiga
strukturinrättningars begynnelsestadier ”. Denna sak står i nära
sammanhang med karaktärernas gradation, som ofta beledsagas
av en funktionsförändring, t. ex. en simblåsas omvandling
till lunga — problem, som i sista kapitlet omnämndes från två
synpunkter. Icke desto mindre skall jag här betrakta några
av Mivarts fall och därvid utvälja de viktigaste, emedan
utrymmet icke tillåter mig att genomgå alla.
Giraffens hela kroppsbyggnad är genom den höga växten,
den långa halsen, frambenen, huvudet och tungan anpassad
för avbetande av högre trädgrenar. Han kan därigenom taga
sin föda högre upp än de andra hovdjuren, som bebo samma
trakt, och detta måste under hungertiden vara av stor fördel
för honom. Sydamerikas Niataboskap visar oss, vilken
betydande skillnad i livets uppehållande under hungerstider
en ringa skillnad i byggnad kan åstadkomma. Denna boskap
kan lika väl som andra beta gräs, men på grund av sin
framskjutande överkäke kunna de under torrtiderna icke
såsom annan boskap avbeta trädgrenar o. d., så att de under
sådana tider skulle omkomma, om de icke födas av sina
ägare. Innan vi komma till Mivarts invändning, är det
ändamålsenligt att ännu en gång förklara, huru det naturliga
urvalet i alla vanliga fall bör verka. Människan har modifierat
några av sina djur därigenom, att hon helt enkelt antingen
bibehållit de snabbaste djuren och begagnat dem som
avelsdjur, såsom när det gäller kapplöpningshästar och vinthundar
eller därigenom, att hon skaffat sig avkomma efter de
segerrikaste såsom t. ex. tuppfäktningsdjur. Så bibehöllos ofta
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
