Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Organismernas succesiva uppträdande - Om gamla formers utvecklingsgrad i förhållande till nu levandes - Om det successiva uppträdandet av samma typer inom likartade områden under den senare tertiärperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORGANISMERNAS SUCCESSIVA UPPTRÄDANDE
hava förblivit nästan oförändrade. Invändningar av denna
art skulle bliva fördärvliga för min teori, om denna såsom
viktigt moment innehölle ett framsteg i organisation. Sedan
den en gång nått fram till en viss punkt, finnes enligt teorien
ingen nödvändighet för att låta processen alltjämt fortsätta.
Problemet huruvida organisationen i det stora hela har
skridit framåt, är i många hänseenden utomordentligt
invecklat. Den geologiska urkunden, som alltid är ofullständig,
räcker icke tillräckligt långt tillbaka för att med omotsäglig
klarhet visa, att inom den kända geologiska historien
organisationen har gjort stora framsteg. Naturforskarna äro ju,
om vi betrakta de olika medlemmarna av en klass, ännu icke
eniga om vilka former, som äro de högsta.
Agassiz och andra ytterst kompetenta sagesmän
framhålla, att gamla djur i vissa hänseenden likna embryoner av
nyare djurformer tillhörande samma klass, och att den
geologiska serien av utdöda former nästan löper parallell med
de nu levandes embryologiska utveckling. Denna åsikt
stämmer underbart väl överens med teorien om det naturliga
urvalet. I ett senare kapitel skall jag försöka visa, att de
fullvuxna avvika från sina embryoner till följd av förändringar,
som icke ske i den tidigaste ungdomen och även först
förärvas vid motsvarande ålder. Medan denna process lämnar
embryot nästan oförändrat, hopar den under loppet av på
varandra följande variationer allt flera olikheter hos de
fullvuxna. Så framträder embryot liksom ett av naturen bevarat
porträtt av artens tidigare och ännu icke mycket modifierade
tillstånd.
Om det successiva uppträdandet av samma typer inom
likartade områden under den senare tertiärperioden.
Chift har för många år sedan visat, att de fossila
däggdjuren från Nya Hollands bengrottor äro mycket nära
besläktade med de nu där ännu levande pungdjuren. I Syd-
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
