Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
rymligt, och inte alls så hemtrevligt. Här stod en
vanlig kokspis med kupa i stället för den stora
välvda vita murspisen därhemma som sköt ut i en
väldig halvcirkel i rummet. Den var ju gammaldags
förstås och tarvlig, men där fanns plats för allting
på tegelmuren och den hamrade järnplattan, och
kaffe och allting höll sig varmt. Bakugnen var så
liten här också, hon kunde undra om draget var
så bra som i den därhemma. Besynnerligt nog, här
kom hon från ett fattigt hem till ett rikt, och så
förlorade ändå allting på jämförelsen. Golvet var
grått fast nyskurat, fällbordet och gardinerna likaså,
hon tyckte att vråarna sågo svarta ut. Jo, det skulle
bli ett arbete att skura upp allting, i stället för att
hon borde ha tagit emot det strålande blankt,
förstås. Och sen de gamla–-
Men en sak hade de då bättre här än hemma,
och det var kopparn. Så mycket och så grann
koppar fick man sällan se, och blankskurad var hon
också.
Hon steg, utan att närmare tänka därpå, upp på
en stol för att själv ta ner kitteln hon ville ha.
— Kan du inte bida, till dess vi fått kaffe?
frågade gumman misslynt, men Hanna hade redan
tagit kitteln och lyft ner den.
— Å Jesus! utbrast hon.
Hennes tonfall väckte gummans uppmärksamhet,
där hon stod och vaktade kaffepannan. Hon tittade
upp och såg Hanna, den nya härskaren över det
kära kök, där hennes livs arbete var nedlagt, såg
henne stå däruppe på stolen liksom förstenad, med
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
