Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
kopparkitteln i sina höjda armar. Hon hade
upptäckt, att bara den halvan, som stod vänd utåt, var
blank, den andra var ärgig, smutsig och trög, som
man aldrig rört den med en trasa. Och hon hade
upptäckt än mera, att detsamma var förhållandet
med vart enda ett av de vackra kopparkärlen, som
hon beundrat nyss, när hon stod därnere.
— Vad står du och glor efter? frågade gumman
buttert, en hinner inte mer än en hinner.
Hanna tycktes liksom vakna ur en dröm, hon
ställde upp kitteln igen med den blanka sidan utåt,
och hennes kalla händer föllo ner utefter sidorna.
Allt som hänt under dagen, Anders Petters
allvarsamma tonfall, där han stod vid sitt oxlass och
rådde henne att aldrig förhasta sig, mötet med
Magnus, Fransa munterhet, hans grovhet mot far och
mor, den obestämda vantrevnaden i den rika gården,
allt hade förberett sinnet på något som skulle
komma, på ett slag — utan att hon rätt märkt det.
Men det var denna rad av kopparkärl, som öppnade
hennes ögon helt. Med ens begrep hon vad det var
för hus, på vars tröskel hon stod, färdig att gå ditin
för alltid. Ett lögnhus, ett bedragarhus, ett hus som
gömde på något, som teg över något, ett hus där
man icke förstod det som den enklaste husmor hade
i blodet, att ha sina kärl blanka på alla sidor.
Med sanningen följde fruktan. Hon var ung, hon
var långt borta från mor, hon var en, de voro tre.
Hon hade velat friköpa och var själv såld, rädda
och var själv förlorad. Hon skulle inte lära dem att
blanka kopparn runtom, men de skulle tvinga henne
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
