Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVERGAFFELN
i samma ärende, men Frans stod ännu och talade
med länsman och låtsade inte märka, att denne blev
alltmer tankspridd. Hanna gick fram till gruppen,
lydande en oemotståndlig drift. Länsman log,
bugade och kallade henne för lilla fru Adamson.
Ack om hon kunnat läsa vad den mannen tänkte
bakom de sockersöta orden!
— Våren så goda och stigen ned, ropade äntligen
Efraim, och mor Katrina föll i: våren så goda, nu
har vi lite middag!
När fru Simelius halvdöd kom ner, såg hon att
mannen stod i ett hörn och tuggade. Hon greps av
ett gränslöst hat emot honom: å han förser sig,
men mig glömmer han, fast han vet, hur jag har
det ställt. Och det ska vara en präst, han är värre
än en rackare.
Ungdomen åt på planen, och när bruden därinne
fördes fram till matbordet för att ta före
prostinnan, såg hon genom fönstret, hur Magnus dock
redan skaffat fröken Lena en smörgås. Och två
stolar fick hon, en av adjunkten, en av Magnus
bevars, hon satte sig på båda. Hanna hade aldrig tänkt
på, att hennes man var så gammal förrän nu. Vad
det var ledsamt att sitta härinne bland idel gamla,
som bara åto eller tittade på maten, medan de andra
togo. Den där Simelius han liknade grisen, när man
nån gång kunnat glömma att passa honom, så han
fått sitta över ett mål. Mor bar in och bjöd och
bjöd och bar in och var så trött, så hon knappast
visste vad hon gjorde. Far gick och drog gubbarna
i rocken och viskade om brännvin i Ullkammaren
ioi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
