Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
till, när det ropades: länsman kommer! Med en
sådan hustru måste ju en karl börja tro på att han
varit som en söndagsskolepilt i hela sitt liv. Frans
Adamson mådde väl, det sänkte sig liksom en
sömnighet över honom, han liknade en katt, som spann
och slickade sina tassar i solskenet.
Men fastän han upphört att fråga efter vad andra
tyckte, så hade sockenborna inte upphört att tala
om honom och giftermålet. Man avhandlade ännu
alltjämt bröllopet, som börjat så betryckt och slutat
nästan med överträdelse av tukt och ordning, så att
säga. Man kunde inte nog förundra sig över att
länsman infunnit sig på bröllopet, över prostens tal,
över kommunalordförarn som sprungit och letat
efter Lina.
— Nå, och Hanna då? frågades det, trivdes hon
i Mellangärden? Ja, någon kunde anföra att hon
sagt, att hon fick inte klaga, men gla hade hon inte
sett ut. — Inte det, hon är ju så glalätt som ett
vinterny, när hon står och expierar. — Ja tycker
hon sir ut som om hon jämt ge och grunna på nåt.
— De tro du därför att du tycke ho borde ha fått
å grunna på.
Hennes piga utfrågades, mor Sara i Nygård bjöd
Tilda inom på kaffe bara för det. Men det var inte
så mycke att berätta, det gick så lugnt till sedan
nu mor Fia blett så spak och aldrig eller sällan
syntes uppe i köket. Nån gång hade hon hört fruen
gråta, när handelsman var borte.
— Träter di? — Nä. — Nå vim är det som
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
