Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Den hunden ––
Under sin frispråkiga natt hade Frans berättat,
att han fått löfte om en hundvalp av sin far, om
han gick och hällde ut farfarns blod. Hunden fick
han "och den vi nu har är avkomling av den där..."
Och medan hon nu satt och lekte med hunden,
och hörde på allt vad Frans sa, så måste hon ju
tänka att en hundvalp eller en liter fotogen eller
rätt tusen kronor, det var alltsamman lika orimligt
litet i jämförelse med priset man betaide–-
Ett ögonblick kom det för henne, att Mellangärden
var det där samma huset på tavlan över bokhyllan
i prostgården, och just nu i detta ögonblick stod vår
Herre Kristus utanför den stängda dörren, fast
ingen hörde honom för prat och väntade förgäves,
att man skulle öppna. Då en svag knackning hördes
i detsamma, spratt hon till, och det var som om hon
väntat, att det skulle skina av en gloria, när dörren
öppnades. Men det var bara Snabbastava, som kom
med gångbud från pastorns. Frun hade fått
feber –-
Snabbastava tittade litet långt efter kaffet, Hanna
bjöd henne efter en blick från Frans, och
Snabbastava tackade och neg och drack, fast Stinas mor
skulle hellre spottat tre gånger vid denna tröskel
och nekat att ta mat ur hennes hand, som var nog
fräck att leva och gå omkring med ring på fingret,
när dottern låg i den kalla graven. Som hon nu
gjorde sig söt, Snabbastava, för en kaka bröd och en
pannekaka. — Behöva inte fruen nån hjälp med å
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
