Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
ser för ögona, åker och äng och skog och osjäliga
cljur både i uthusen och stugorna.
Varför hade man egentligen varit så bergsäker
på Gud? tänkte hon med förundran, medan hon låg
där och grunnade om natten. Hade han någonsin
gjort något för att övertyga, att han fanns? Gjorde
han nået för å rädda me? Straffar han de onda,
hjälper han de fromma? Det är allt ymsom det.
Men alla lärda, såna som prosten och pastorn,
trodde på Gud? Och alla andra med? Ja, Frånse
han ville ju påstå, att de icke gjorde det. Och ett
var då säkert: de sättade inte hans bud. Mor gjorde
det, och mårbror Anders Petter men vilka fler?
Jo, hon kunde nog, om hon grunnade noga, få tag
i några till, men många va di inte.
Tänk om Frånse hade rätt?
Men Frånse var i själ och hjärta inte alls så
tvärsäker, som han lät påskina och som Hanna trodde
att han var.
— Men för att du nu fått veta denna
hemligheten, sade han, så ska du inte tro, att det går an
att åsidosätta skick och bruk. Därför så går vi till
skrift om söndag, och du blir olycklig, om du
glömmer skjorta och stärke, Hanna!
— Jag ska inte glömmat, svara Hanna och vände
sig mot väggen.
Nu har jag ätit av kunskapens träd och blivit,
lik Frånse, tänkte hon.
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
