Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 9. Jag kommer av ett brusand’ hav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
har så svårt ve å göra Linestackarn sorg och si
henna tårar.
Tysta vandrade far och dotter vägen till dess de
kommo fram till Mellangården. Boden var full av
folk, Hanna stod bakom disken, hon såg dem inte
genast, så att Anders Petter kunde betrakta henne,
utan att hon visste om det.
Vilken skillnad på henne nu och för bara ett år
sen. Hon skrattade muntert och skämtade och
ordnade med kunderna. Hennes ansikte hade blivit
ljust, fylligt, öppet och blankt utan skuggor. Det
var något utslätat därur, och Anders Petter tänkte
genast: det är anden. Blind och tom men högst
belåten stod den dödliga lekamen där och vägde snus.
Han förstod nu, vad Efraim menat häromsistens,
när han saggade om att Hanna blivit så präktig och
grann som en stabo, men tänk att den enrakiga
Katrina hon vill inte tas med att flickan fått
det bra.
Anders Petter lämnade Lina i Mellangården,
medan han ensam gick bortåt prästgården nu med
än tyngre steg än förut. Jag skulle inte gå, tänkte
han, men gjorde det ändå.
När prosten stängt dörren och slagit sig ner igen
i biktstolen, som Lena kallade hans skinnklädda
skrivstol, såg han att Anders Petter, förståndiga
kärn, var blek som ett lik. Genast for det för
honom: Det är nån å flickorna, som ställt till något.
Så mycket mer förvånad blev han, då Anders Petter
började tala om sitt äktenskap, som prosten nästan
glömt. Han berättade om sitt samliv med henne,
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
