Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 10. Skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
fina köpeklänningen och stor guldbrosch och vita
handskar, som hon hölls och drog på under hela
vigseln. Hon satte sig gärna bland prästfolk och
länsmans och talade om huvudstaden, där hon nyss
varit en hel vecka med sin man. — Är det längesen
prostinnan var i Stockholm? Men prostinnan hade
aldrig varit där–-
I dag såg ju Hanna betydligt trevligare ut och
mera sig lik i sin hemmavävda vardagsdräkt. Men
alltjämt saknades hos henne den forna
vördnadsfulla tillgivenheten. Hon var nästan lite för artig
och verserad.
Hon låtsades inte märka prostinnans tydliga
förstämning men gjorde allt för att sysselsätta och roa
sin gäst. Hon visade sina vävar, talade om hur
många alnar hon hade på bleke, berättade om hur
hon beredde sig till läsemötet nu om hösten,
föreslog att byta plantefrö, erbjöd sig att skaffa ett par
ostar till sommaren, för prostinnan fick väl mycket
folk till huset, när kandidaten var förlovad?
— Svärmor, berättade hon, är inte gla åt mina
månge vävar. Hon försöker å sätta i Adamson att
jag ödelägger huset för honom, men det går nog
inte–-Men ella är hon snäll–-
Prostinnan nickade till svar, hon var tankspridd
och upptagen av vad som väl kunde hända därnere
i stugan.
När Hanna lämnat gubben hade han legat och
ältat det hon sagt om barnbarnet. — Måntro det är
sant, att hon är på de vägarna? frågade han
gumman.
i;6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
