Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 10. Skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILJOVÄGEN
— Var inte så ond då, Frånse, bad hon.
Han tog detta för ett erkännande och längre kom
hon inte, innan han var över henne, med lyftad kniv.
Hon skrek inte, bibehöll även i detta ögonblick
av dödsfara sin rädsla för att Tilda skulle komma.
— Rör mig inte, viskade hon, döda me inte —
inget farligt–-
Han slängde kniven utåt golvet, lyfte henne och
slängde henne själv efter. Han hade blivit ursinnig.
Åter förnam han sig som en klädnad, trädd utanpå
detta hemlighetsfulla väsen, som vaknade hos honom
i sådana ögonblick. Han trodde att hon bedragit
honom hela denna tid, då han gått och varit så
nöjd med henne, att hon skulle begagna sig av allt
vad hon visste, för att söka störta honom.
Nu tog han och ryckte upp henne igen från
golvet. Hennes ansikte var vitt och förvridet men hon
tycktes finna ett besynnerligt behag i misshandeln.
Han satte henne upp i kökssoffan.
— Berätta nu va prosten gjore, när han kom ut
från gubben!
— Jag rår inte, sade hon, gå ner och fråga
gubben själv.
Han gick, och hon blev sittande sammankrupen
i smärtor med ögonen stelt fästade på kniven.
Det går inte an att den ligger där, tänkte hon,
då Tilda hördes med mjölkspannen. Och med
osäglig möda lyckades hon få upp den och lade den
med en smäll på bordet. Så föll hon ikull över
bordet.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
