Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 10. Skiljovägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
varit tusen gånger bättre än att få beröm och se
honom glad och munter.
Hon härdade inte ens ut att se honom glad och
munter och trygg som vanligt. Något skulle väl
också han få utstå, och när han nu började fråga
ut henne, föll det henne in att svara honom så, som
om hon handlat som hon borde ha gjort.
— Frånse, sade hon och drog sig lite undan,
aldrig kunde du väl mena allvar med att inte
gubben skulle få lätta sitt samvete, när han står på
gravbrädden ?
— Jo, det menade jag, så visst som jag
menat något i världen, sade Frans långsamt och
med tonvikt, men varför sär du så? Du har väl
aldrig ?
— Det var väl ändå bäst, Frånse, att
gubbstackarn fe bekänna, det är bäst för oss allihopa. Och
om vi skaffar brottet ur världen så blir här bestämt
mö likare att bo och leva i Mella — nej, Frånse,
är du galen ?
Han hade vridit kniven ur handen på henne.
— Tala om alltihop, befallde han hotande.
— Jag var inte inne, när prosten var hos far,
sade hon, vacklande mellan fruktan och lust att
driva Frånses rädsla ännu lite längre.
— Ge du inte ner å förberedde honom, som jag
sagt åt de?
— Jo, men–
— Du rådde honom å tänka på sin själ, att du
störta me å hela huset i olycka, det gjore ingenting.
Försök inte å neka!
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
