Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 1. Branden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
insåg hustrun, att han inte skulle ställa om skjuts
åt henne, förr än han fått telefonera både hit och
dit och berätta vitt och brett om eldsvådan. Utan
ett ord till svar gick hon själv ner till stallet. Men
märren hade nyss slutat dagsarbetet på trädan och
stod och åt sin havre. Det bar sig inte att ta ut
henne än på en stund. Hon blev stående med båda
armarna på spiltväggen och åsåg tankfullt hur
hästen åt, då hon hörde sitt namn ropas av Adam,
pilten.
— Mor, skrek han, är ni där, mor?
— Här, svarade hon, och nu kom han flåsande.
— Far säger, att I kan resa äss I vill. Far har
tilf–telfo–tilleferat, och di sär att di vet
inte så noga, men di tro, att det är hos mårfars. Får
jag följa med å si på hur det brinner, mor?
Strax därpå kom Frånse själv neråt stallet med
ett högst belåtet utseende.
— Det är ändå obegripeligt så märkeligt me den
dära telefonen, sade han. Tänk å kunna språka med
folk, som bor ett par mil borta, så tydligt som om
di vore inne i rummet.
Hanna höll på att bli utom sig av otålighet. Men
hon kuvade sin förargelse och sade bara: — Kan
undra, vad jag ska ta med me?
— Konjak, förstår sig, sade Frånse. Gå du opp
å laga de i ordning, så ska jag sätta för när hon
har spisat. Och ge na lite mat me se också. Jag kan
köra för de om du vill, Hilma har expierat, och
jag tro inte det kommer mer folk i kväll.
— Annars så kan jag köra själv, för vi kan väl
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
