Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 1. Branden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Sist av alla gick Hanna fram till Ida och sade
adjö och tack för mig. Hon fick ju skynda hem
till lilla Karin, som Kalle och Lina lämnat av i
Mellangärden. När de andra hörde detta, måste de
ju lägga ut, hur snäll och dokti människa
handelsmansfrun var, alltid hjälpsam ve di, som råka illa ut.
Men såna gärningar gör en inte för inte, fru lilla,
sade de.
Hanna hade ända hittills gått upp i glädjen att
få arbeta, möda sig, ordna och sätta folk i gång.
När hon blev så här berömd, upptäckte hon
plötsligt, att hon nog ändå inte var en så usel människa,
som hon brukade tycka ibland i sorgsna stunder, de
hade nog rätt, att hon var snäll och duktig, tänkte
hon, men var ju uppfostrad och slog ifrån sig: —
Kära goa, det var inget å tala om, jag har inte gjort
mer än andra.
Magnus deltog inte i detta samtal, han stod lite
avsides och höll ett par små skor i handen, som han
tankfullt synade. Han hade allri sett di där små
köpeskorna förr, och undrade på att handeln skett
utan han visste om det.
Hanna stod och donade vid sin skjuts, ännu
självbelåtet småleende över det beröm hon fått, då Ida
kom springande bort till henne och hastigt frågade,
om hon kunde få plats på skjutsen och följa med
ner ull Mellangård, hon hade en sån oro för
flickstackarn, så hon kunde rakt inte bärga sig.
Hanna tänkte för sig själv, att den oron verkade
bra nog hastigt påkommen, men gav sitt bifall. —
Ska du resa från Magnus då?
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
