Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 1. Branden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
nuftigt fruntimmer, fast inte precis sä god att ha
närmst sig. När han nu tänkte efter varför hon
stått för honom i detta ljus, så märkte han till sin
förundran, att det egentligen inte var något annat
skäl för det än att prostinnan från första stunden
prisat henne så övermåttan. Vad prostinnan hade
sagt, det hade för honom intill nu aldrig funnits
någon prutmån på, när hon berömde Ida, så måste
Ida också vara beröm värd. Därför hade han liksom
aldrig granskat hennes handlingar, bara låtit sig
nöja med att de voro förträffliga. Nu såg han över
Ida, och hon var som en helt ny människa. Han
mindes ett, han mindes ett annat, som förut fått
glida förbi. Han såg med ens, att hon var dum. Hon
hade ett visst handlag i sina sysslor, och när hon
stått under prostinnans kommando, hade det nog
aldrig märkts, att hon saknade all förmåga att räkna
ut det och styra. Det behövde hon ju inte i
prästgården. Han gick med en nyckel och prövade dörr
efter dörr bakåt i tiden. Allt öppnade sig för denna
enda nyckel: hon är dum. Genom berömmelsen hon
fått i prästgården, och Magnus’ efterlåtenhet hade
hennes självförtroende vuxit så, att hon fullständigt
slog i vädret vad Magnus sade. Så hade det varit ;
går, branddagen. Han hade strängeligen sagt åt
henne att hålla sig hemma och inte lämna barnen
ur sikte. Men när han och drängen varit i tie
minuter oppe i norrträan, si dä kom hon dit med sin
räfsa. — Du ger de å hem ögonblickligen! Nä,
hon ble kvar trots hans upprepade böner.
— Farligt va du är tjabbiger. Inte händer det
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
