Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
söndag, till dess Herran beredde en, som var
färskare. Men här och där utöver kyrkogården såg man
vid någon gammal eller ny grav, på vilken pervinkan
nu blommade så blått, en enstaka kvinna i smyg
torka bort en tår med den hopvikna kyrkenäsduken.
— Ja tänk, att hon skulle sluta, så hon skulle,
sade gummorna vid den nya graven i en ton, som
om det varit något alldeles enastående, att mor Fia
i Mellangärden vid sjuttiotvå års ålder lämnat detta
jordiska.
— Ja, nu står hon inför sin domare!
— Om det blir stor begravning tro?
— Kokemartina har varit där sen i onsdags åtta
dar.
— Di plär ha stora begravningar i Mellangårn,
det har di råd till. Släkten kom i går kväll.
— Stor begravning, liten sorg.
— Jojo, mor Fia är allt ett gläalik, om nån är
det.
— Är det nån, som har sport hur hon hade det
i det sista?
Alla visste på pricken hur allt gått till, men ingen
yttrade något. Slutligen sade mor i Skrivargårn i
betydelsefull ton: pastorn var där.
— Och handelsman hade så brått efter honom,
att han nära sprängde hästen.
— Hm, ja, då kom han väl i ti de, pastorn.
Åter tystnad.
Slutligen sade Snabbastava, som trängt sig fram
mellan bondhustrurna: jag var och gjorde stoftet
rent, och så ren har hon aldrig varit förr — mor
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
