Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
till Mellangården. Efter det läsemötet blev det
aldrig mer som det varit förut i socknen. Det fanns
inte en käring, om hon så satt på en aldrig så mager
åtting, som fick å sig därefter att bjuda på
risgryns-pudding och frukostsoppa, som varit så fint hittills.
Nu skulle det vara buljong och vingelé. Och Emma
därhemma, tösen, var hon inte tokig, innan hon fe
väva likadana gardiner som äldsta syster sin?
— Käre tider, suckade mor Katrina, som Lina
skrämde me i jåns. Om jag bara fick komma i
jorden ändå, jag som Fiestackarn, innan det händer
nåt.
— Herre, tänk på di små oskyldiga barnen, bad
hon med överfullt hjärta, och hav förbarmande för
deras skull. Egentligen var det mest dem hon
ynkade, först och främst Ulla Katrina Johanna,
hjärtegullet, mormors lilla pia. I henne återfann hon
dottern, som blivit så främmande och avlägsen själv.
Många gånger kunde mor Katrina rakt undra om
den fina förmögna handelsmansfrun, den ledande
i alla nymodigheter, var samma barn hon givit
bröstet, lindat, snutit och risat.
Se, där kommer hon nu först i sorgetåget
uppför gången, mittemellan fröken Lena och ett
utsocknes fruntimmer, handelsmans faster från
Appelryd. Allvarsam ser hon ut, Hanna, som
stunden fordrar, men fällt en tår har hon inte. Hon vet
nog, att alla ser på henne, men hon kryper inte
undan för människornas blickar. Alltid lika lugn
och orubblig. Ingen vet vad hon gömmer på.
Men just som Hanna gick förbi den bänk, där
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
