Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
— Ja, en kan tycka det, men farmor skulle ha
sett, hur det sökte honom, när vi kom hem och tala
om et. Han hölls och tålde barkbåt åt barnen, och
han skvatt te, så han skar se i handen.
— Nu kommer de nämmer och nämmer, det som
jag har väntat på så länge, di ordena sa han. Och
I ska si, att de kommer mö utav denna branden, sa
han. Farmor tro väl allri, att han håller på att bli
svag som mor var? Mor Katrina påminde sig de
gånger Anders Petter rådfrågat sig med henne om
denna samma Linas sinnestillstånd.
— Var inte orolig för far du, sade hon, han är
vetigare än både du och Kalle. Allt som inte I
begriper behöver väl inte vara omening för det. Hur
var det du sa, att han sa, när I berätta om branden?
Dessa Linas ord hade väckt upp en gammal sövd
oro hos mor Katrina. Hon ville ju gärna tycka det
var gott och bra i Mellangärden och helst hålla med
Efraim om, att såsom de levde där, lugnt och enigt
och stillsamt, så hade varken Gud eller människor
något att klaga. Men innerst inne, när hon vaknade
upp ur ålderns likgiltighet och betvang rädslan för
att se sanningen rakt i ögonen, visste hon, att det
varit mindre hemskt om Hanna någonsin trätt med
sin man, ja om hon kommit flyktande till Åsen
bioande som ett slaktedjur.
"Jag går till himlen var jag går", sjöng kören
nu till den grad vackert över mor Fia därute. Jo,
det var en begravning, detta. Hanna hon gick före
alla andra i präktighet och överdåd, ända sen det
första läsemötet hon hade, hösten efter hon kommit
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
