Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
Långt innan man kom till begravningsgården
började granarna längs vägkanten. Lena såg bakåt på
det långa följet: man slog på stort och firade den
gamla lortiga käringen, som vankat omkring här,
illa tåld, trasig och tovig, gnällande och skällande.
Men kanske hon inte alltid var sådan, tänkte hon
och frågade: kände mor Katrina mor Fia i
ungdomen?
Jo, det gjorde nog mor Katrina. Hon mindes
henne gott från den tiden, då Fia gick i gårdarna
och sålde förklädestyg och knappar och band och
alltid tog in till gamle Frånses här i Mellangärden.
Sen så fe hon pojken me Adam, han Frånse här,
och det var ett farligt liv, det hörde jag berättas,
för att pojken ble döpt till Frånse. Di sa ändå, att
gubben Frånse, Adams far, var och ville ha det
ändrat i kyrkoboken. Jag minns ändå hur hon gråt,
när di skämta me henne ve korkan och sa, att
prosten hade ändrat pojkens namn te Tofs i stället.
Sen så kalla di han allti för Tofs, kan veta, ännan
till dess han ble så stark, att di inte töre. Så hon
hade nog sitt stackarn, hon ock.
— Hur såg hon ut?
— Jo, hon såg bra ut, som di brukar sä. Fast
fägringen, den såg en inte nåt av på gamle dar.
Begravningsgästerna samlades på stora salen
oppepå. Fröken gick omkring och hälsade, och
anmärkte för sig själv, att de voro ungefär desamma,
som bevistat Hannas bröllop på Asen, den dag, som
för henne var den första kyssens dag. Samma
kläder, samma miner, samma tal. Endast hon själv
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
