Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
göra en karl av en karl det, fast inte det lyckats
med Magnus.
Frånse hade på den sista tiden känt, hur den
respektabla sömnaktighet, i vilken han spunnit in
sig som en puppa, började försvinna. Han kände
lust att begå streck som en skolpilt och ge sig in i
något, som var lite farlighet och rolighet med. Han
anade själv att det var Ida, som vållade, att den där
anden inombords han trott vara död i all
tråkigheten och hederligheten nu vaknade till och ruskade
på sig. Hos Ida, trodde han, fanns bestämt en
likadan ande, fast hon aldrig visste om det. Han tyckte
att han ibland såg något sådant titta ut ur hennes
ögon. Men i nästa sekund var det borta igen.
Det skulle inte bli ledsamt att se hennes min, om
Magnus började allvarsamt tala om att fara till
Amerika och arbeta ihop pengar att bygga upp hus
för! Hon skulle nog ana var han fått det ifrån
Men det var bäst ändå att han förberedde henne,
så att hon begrep, hur hon skulle ställa sig. —
— Nå, Katrina Johanna, mormors lilla pia, är
du ofta och hälsar på lilla Karin nere i stugan?
— Nä, mårmo, Ohanna får allri följa med far,
när han går dit.
— Mor då?
— Mor går allri dit.
— Hör du, Magnus, kom hit och sitt lite hos me.
Det var ju ett helt spektakel med brandförsäkringen,
som inte blivit betalder.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
