Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
hon bara tyckte synd om honom att få lov att ge
sig i tjänst hos andra, när han varit van att vara
sin egen.
— Ska du verkligen tvunget resa? frågade hon
en dag, då Magnus följde hem henne från kyrkan.
Förr så brukade di å sä, att du löd Ida i smått och
stort, men nu så har du blett så enrakig, så hon
har visst ingen makt me de.
— Ida? sade han förvånad, inte har hon emot
på denna resan, tvärsom. De kan du väl veta, att
de inte vure gott å fara emot henna vilja.
Hanna såg stort på honom. Visste han då inte,
att Ida beklagade sig högljutt i hela socknen? Men
hon teg, rådde inte med att säga ett enda ord, som
gjorde det tyngre för honom än det var.
— Men du, Hanna, är väl inte mot på min resa?
återtog han efter ett ögonblicks tystnad. Tycker du
att jag gör dumt? Är det besvärligt att ha Ida och
ungarna så nära inpå? Jag har tyckt att det såg
ut som om du likte barna. God ve di är du då, det
har jag sett, när dina får en smörgås, får mina en
med.
— Ja, nog liker jag barnen, svarade Hanna lite
knappt.
— Jag har vatt så gla mönna gånga, när jag har
legat å grunnat om nätterna, på att du har barnen
under ygena, för då vet jag att det inte går nån
precis nöd på dem.
— Nog ska jag si åt dem vad jag kan, svarade
hon och drog lite på det, nog ska jag de.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
