Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
hittade hon Hilma, som gick och bar den lilla fram
och tillbaka.
— Var är di andra barnen? frågade Hanna
häftigt, varför har du inte lagt di?
Hilma såg förskräckt och skuldmedveten ut. Hon
visste, att de voro nere i stugan med Frånse, och
att där hölls avskedsfest. Hon borde ha gått efter
dem för länge sen och förebrådde sig nu, att hon
skjutit på det och intalat sig, att de ändå skulle
komma när som helst, bara därför, att det var henne
så motbjudande att störa kalaset.
Hon räckte den lilla mot Hanna.
— Ta henne, bad hon, så ska jag si åt om jag
kan finna barna. Di är nog ute och leker?
Men Hanna var redan själv vid dörren.
— Jag ser på dig var di är, sade hon.
— Moster då, vad ska moster göra?
I jämförelse med allt annat ont, som Ida gjort
henne, var slarvet att inte skicka upp barnen att
räkna för intet. Men denna sista elakhet krossade
Hannas konstgjorda lugn och i en ohejdbar ström
störtade all samlad bitterhet ut ur hennes hjärta.
Hon utstötte ett rop, som liknade en skogsfågels,
av vild klagan och hämndlust på engång och
störtade flämtande bort över gården. Hon var så rent
ifrån sig, att hon glömde, att hon var på väg till
den fraktade stugan, till farfars kammare, där hon
inte satt sin fot sen kort efter hans begravning,
då hon märkt, att hans dödsrop satt kvar i väggarna
och inte lät tapetsera bort sig.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
