Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CONSUM MATUM EST
Vänta bara, tänkte hon, vänta bara, jag ska
döda dig.
Då hon kommit in i den lilla svarta förstugan
och stod och trevade efter dörrklingan hörde hon
en röst säga tydligt och klart två gånger: Nä, det
nöttar inte å be me, för jag har sagt
nej, och jag görat allri.
Det var som om dessa ord varit en blixtstråle,
som naglat henne fast vid den plats där hon stod.
Handen, som famlade över väggen, föll slappt ner.
Och i detsamma hände, att dörren blev
genomskinlig som smörat papper och, besynnerligt, fast
det var skumma vinterkvällen, så var det klart
solsken i rummet innanför.
Hon såg in, i sin vanda säng låg farfarn, hans
ansikte var brunt och maskstunget som gammalt
trä, men hans ögon, onaturligt skarpa,
genomträngande som spjut, voro riktade rakt på henne. Där
stod medvetandet på tröskeln till sin boning och såg
ut genom dem, som en nödställd ser ut ur ett
brinnande hus, med elden bakom sig och bråddjupet
framför sig.
I ett hörn satt farmor, annars var hon ju död,
men nu satt hon där, och hon hördes mumla
ideligen: En grepe och en dragkärra, tjugu alnar
hellinne lakansväv, tre buntar garn och fem hönor
hade jag me, och kom ihåg, att jag ska ha di
samme hönsen, nu när han tryter, för det var di
likeste höner te å värpa, som jag har hatt.
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
