Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
något kunde ursäkta honom, det är om han avlidit,
och då gör han ändå inte med gården.
— Hur vet man, att han inte låtit höra av sig?
— Vet? Som om jag inte hört hustrun klaga så
bittert över det, ända sen i julas ett år sen. — Jag
begär inte att han ska skicka hem pengar som andra,
det har hon sagt te mig, bara han ville skriva, så
jag visste, att han inte alldeles förgätit oss.
— Han har skrivit, sade Hanna. Mer än
engång. Senast för en sex veckor sen. Hon vet var
han är, men hon låtsar inte om att hon vet det, och
han har ingen reda på vad hon tar se för här.
Länsman slog sig på knäna.
— Jag tror fru Adamson brukar läsa romaner,
det här är ju som om det vore i "Petersburgs
salonger", sade han och skrattade. Jaja, bli inte
ond, utan tala om, vad hon har för anledning att
tro den hyggliga lilla Ida i Nygård om så svarta
bovstreck, tillade han, ty Hannas ansikte var så
stelt, som vore det mejslat i trä. Hon suckade
oavlåtligt, det var bedrövligt, att karlen inte tog henne
på allvar. Magnus hade ju själv talat om för henne,
Hanna, att Ida visst var nöjd med resan. Det var
bara lömskhet, när hon skrek om hur ledsen hon
var. Till sist berättade hon historien med Liljelunds
brev, som han själv bar till Ida en eftermiddag.
— Nå, kunde inte Ida i Nygård få andra brev
på posten än från mannen? frågade länsman
dräpande.
— Nej, sade Hanna enkelt, kan komsarjen sä me
vem hon då skulle få brev ifrån?
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
