Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅGAN
— Det kan jag inte, svarade länsman lite stött,
men däremot kan jag tala om, att jag talade med
Liljelund för bara några dar sen, och han nämnde
då hur underligt det var med Magnus i Nygård,
skrivkunniga karl, som ble som borta med engång.
— Och komsarjen tro på den där ärans kräket
Liljelund men inte på me?
— Vad skulle Liljelund ha för intresse av att
ljuga i denna sak?
— Och vad skulle jag?
— Tja, sade länsman skämtsamt, en liten jalusi
mellan brunetten mot blondinen–-
— Jag vet inte, vems ko Brunetten är och inte
den andra heller, sade Hanna förtörnad, men jag
tror, att jag vet, att det är komsarjens skyldighet
att ta reda på såna här saker. Jag rodde inte man
skulle behöva resa ända in te stån te domarn för det.
Kommissarien ändrade nu något ton, men tog
sig i stället för att söka övertyga Hanna om att
hon fått alltihop om bakfoten. Saken var ju klar,
så att barn kunde förstå den. Det var ju inte s å
ovanligt, att folk glömde bort att di hade familj,
när di kom däröver. Och särskilt om det gick utför
för dem, så bruka di helst vilja vara glömda. Ida
unga människan, kunde väl inte sitta och vänta hela
livet och inte veta hur hon och barnen hade det. Hon
hade tillgripit den utväg, som lagstiftarna anvisat,
och därom var ingenting att säga.
— Och komsarjen vill ingenting göra då, för å ta
reda på sanningen och hjälpa den frånvarande?
— Jag vill visst på sätt och vis, i viss mån ta
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
