Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
te det minsta. Och trodde folk att det var sant som
hon sa?
— Ja. Men inte jag. Jag visste ho ljög.
— Vet folk om at, är det ute i socknen om Frånse
och Ida?
— Di talar ju på at.
— Men di har inte bevis?
Hon förstod vad han menade.
— Nej, inge att se eller ta på, sade hon. Men
j ag har ju sitt di, jag. Det var därför hon fe ge
se av gården.
— Är han där nu?
— Jag tro de. Ella möter vi han.
— Nu är det bäst du vänder om, Hanna, sade
Magnus och ökade farten. Jag vill helst träffa han
hemma kan du veta. Gå du hem lugnt, bad han,
då hon fortsatte att gå vid hans sida. Klockan är
tie, och det är liggetid. Jag ska skicka hem an te
de, om jag så rätt ska köran upp ur sängen, där
han är. Varför går du här och vaktar me som en
barnunge? Inte tänker jag skjuta ihjäl honom och
ställa me i olöcka själv, det ska du inte tro.
— Bär du vapen på de ?
— Ja, det har jag lärt i Staterna.
— Då kanske jag inte behöva gå med, sade hon
och stannade.
— Å, sade han, var det me, du var rädd om,
jag trodde det var om Frånse.
— Jag tro allt jag går med i alla fall, sade hon.
Plötsligt började Magnus att skratta.
— Jag grinar åt din uträkning att stänga in me i
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
