Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUKEFÄRDIGT
som det är. Om jag inte ville låta sä me? Nej, det
gör jag inte. Jag ska i väg och ta reda på själv vad
det är I är så rädda för.
— Jag följer de på vägen, sade Hanna. Nu när
hon såg, att ingen utväg fanns att undkomma var
hon lugnare bliven. Hon hade för ögonblicket platt
förgätit allt sitt eget. Det var hon som måste tala,
hon måste göra även detta för hans skull.
De gingo sida vid sida i mörkret, himlen hängde
lågt, och det hade börjat regna.
— Det är nåt jag har att tala om för de, Magnus,
sade hon, men det bär se så illavuret för me, för
det är Frånse ...
— Frånse! ropade han, är det Frånse! Jag
trodde mest att nån av barnen var sjuka eller döa.
Jag trodde så sant, att Gustav åkt skrissko och gått
ner se på isen i vår.
— Nej, sade hon, alla är hörka, inte annat än
jag sport. Men det är bara det, att Frånse, han lever
samman me Ida, nu du är i Amerika.
— Du pratar! Han skrattade. Såna galenskaper.
Han har ju de.
— Ja, me å, sade Hanna.
— Hur länge har detta påstått?
— Vet inte, sade Hanna. Sen ingan du for, tänker
jag. Men jag ble at inte var förrän i julas ett
år sen.
— Och ingen människa har skrevet ett ord.
— Vi har inte visst var du fanns. Ida talte allri
om at. Hon sa du skrev inte.
— Skrev jag inte? Ho hade då brev vart halvår
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
